Jag stod och höll på att rensa upp i köket efter att ha lagat pannkakor till min pojke, Agaton.
Visst hade vi fått lite frågor angående namnet, men han såg ut som en Agaton när han föddes och vi hade aldrig ångrat namnet. Det finns konstigare namn än så vill jag lova.
Min fru var iväg på konferens hela helgen och jag tog hand om oss båda killar och vi hade det rätt bra och passade på att mysa och käka lite onyttigt när Malin var borta.
Så just som jag höll på att gnugga bort fastbrända klickar pannkakssmet från spishällen, ringde det på dörren. Jag slängde ifrån mig disktrasan och gick för att öppna. Det var bara fyra meter från spisen till entre´n så det gick snabbt.
När dörren gled upp möttes jag av ett brett välbekant leende och jag såg att det var grannfrun några hus bort som stod där med sin lille pojke, Hubert. Hubert och Agaton gick på samma dagis och skulle börja i samma klass nästa sommar, så det var bra att de umgicks, tyckte båda familjerna.
-Hej, Micke! Går det bra att Hubbe får vara här medan jag sticker iväg och kollar på lite kläder? frågade Emelie, som hon hette. Hon var lite av en klädsnobb, men var trevlig ändå!
-Visst, Emelie! Synd ni inte kom innan. Då hade ni kunnat få någon pannkaka!
-Ja, det hade ju inte varit fel, men man får ju tänka på vikten, så det var kanske tur i oturen. Kanon att han kan vara här. Jag kommer igen om en halvtimme, okej?
-Absolut! Vi ska nog reda oss! Lycka till!
-Hej då, Hubbeponken! Kommer mamma snart! Var snäll mot farbror nu! sa hon och skrattade till med sin vackra mun.
Hon gick med raska steg bort till deras hus, satte sig i sin Chrysler och körde iväg.
Jag och pojkarna lekte, samtidigt som jag försökte hålla jämna steg med att plocka undan efterhand som de plockade fram. Tiden flög och när det ringde på dörren igen, såg jag att det redan gått en timme.
-Hej, hej! sa Emelie när hon klev innanför dörren och tog av sig sina skor.
-Mamma, mamma, mamma! skrek Hubert och s... Läs hela novellen
