Plötsligt får hon syn på en gestalt längre fram på vägen. Mörkret har precis börjar smyga sig på så hon har svårt att urskilja vem människan är. Hon får en obehaglig känsla i magen och börjar med snabbare steg gå hem. Mannen ökar också takten och när hon kommer fram till korsningen, precis kvarteret innan hennes vänder hon sig om för att se om han fortfarande följer efter. Mycket riktigt gör han det och nu är han ännu närmre. Han har en svart bombarjacka på sig och en grå hoodtröja under med luva som döljer hans ansikte. Hon känner det som om någon slängt en bunke med is på henne och hon börjar i ren panik springa fortare och fortare. Då slår det henne att ingen är hemma, så även om hon hinner hem till huset måste hon hinna låsa upp. Dessutom är han snabbare än henne och är nu ännu närmre, då han också ökat takten. Det svider i hennes lungor som jobbar för allt de är värda i hennes bröstkorg. Hon ramlar ihop mitt på den hårt packade snön och tänker att det är kört. Hon sliter ur hörlurarna och slår i frenetiskt på knapparna – 112.
”Anna!”
Han är fem meter ifrån henne och det tar ett tag innan hennes vettskrämda förstånd inser vem det är. Det är Daniel, e... Läs hela novellen
