Mycket mat och ännu mer alkohol. Dans, svartsjukegräl på fyllan, offentligt
hångel både inom och utom äktenskapet. Den värsta stormen hade hunnit lägga sig
fram emot tretiden på morgonen men ett antal tappra höll fortfarande ut. I
spridda grupper runt om i husets rum satt och låg man, samtalande nu mera
lågmält och flera märkbart sluddrande. Sovande festdeltagare kunde hittas i
soffor och sängar.
Själv hörde jag till den tappra skaran som dansat oss igenom småtimmarna. Med mina skor i ena handen och ett glas mousserande i den andra sökte jag genom det allt tröttare villan efter min man.
Jag fann honom sittande i en fåtölj i husets arbetsrum. Liksom jag kämpande jag mot alkoholen och sömnen. I soffan invid väggen satt hans tidigare samtalspartner - en för mig tidigare okänd man, lätt överviktig, i glasögon och ful tröja med sjalkrage. Han halvlåg i soffan med huvudet lutat bakåt. Huruvida han var vid medvetande kunde inte avgöras vid en första anblick.
- Så det är här du är älskling. Sade jag. -Jag har letat.
- Efter mig? Frågade min man och vände sig mot mig.
- Vem tror du? Vad gör ni här inne i mörkret?
- Jag har samtalat med sjalkragen här. Försökt få honom att erkänna sina mörka sidor men han är alldeles för hämmad för det. Hur har du haft det?
- Dansat massor, öm i fötterna - svarade jag och släppte mina skor på golvet.
Jag böjde mig fram emot min man och kysste honom lätt.
Jag svängde runt fåtöljen och planterade min trötta kropp i min makes knä. Genom det tunna tyget i min sommarklänning kunde jag känna värmen från hans kropp. Jag lutade mig bakåt och han kysste mig igen, vått och varmt och med en blick i ögonen som jag lärt mig älska.
Han lade sina händer på mina höfter och smekte min midja, upp mot brösten samtidigt som han generat skrattade;
- Jag tror inte jag är till någon glädje i natt, tyvärr, för mycket alkohol. ... Läs hela novellen
