Jag var inte ensam på hållplatsen. En bit bort stod en flicka jag kände igen från klass 9B, parallell klassen till den klass jag i tre veckor vikarierat som klassföreståndare för. Egentligen var det lustigt, tänkte jag för sig själv. Att en tjugoettårig kille som jag, utan varken erfarenhet eller utbildning kunde få ett längre vik på en högstadieskola. Fast jag visste varför. Vikariaten på förortsskolorna var inte eftertraktade. Det var både långt att åka och ofta stökigt och bråkigt i klasserna, särskilt då man kom in ny och bara stannade i några dagar eller veckor. Det blir en ond cirkel. Ingen vill ta tag i problemen eftersom ingen redan gjort det.
Jag tittade bort mot tjejen som förstrött sparkade i de gulbruna höstlöven vid vägkanten. Hon var söt. Mörkt hår, och lite poppigt klädd sådär. Hon såg äldre ut än femton. Hon tittade mot mig och jag vände snabbt bort blicken. Sedan kom bussen. Jag gick på först och då hon passerade min plats nickade jag kort. Hon log tillbaka och jag rös nästan till av hur vacker hon var då den morgonsol som lyckades tränga igenom molnen skapade nästan som en gloria kring hennes hår. Så var ögonblicket förbi och hon satte sig ner en bit bakom mig och började prata med någon kompis på bussen.
Dagen var som alla andra dagar. 9A var inte värre än vanligt och jag gick nästan på rutin runt och småskällde, hjälpte till lite oinspirerat och väntade på att lektionerna skulle ta slut. Då lunchrasten infann sig bestämde jag mig för att hoppa över den ... Läs hela novellen
