Bakom det hela låg förvisso en hel del mindervärdighetskomplex och bekräftelsebehov som inte blivit tillgodosedda hemifrån, kompisar eller i skolan. Hon ville va något, sticka ut från den fisljumma mängden. Stan hon bodde i hade blomstrat som allt annat under det glada åttiotalet. Nu var det mesta av dessa industrier och företag sedan länge nedlagda och stan andades pessismism. Denna pessimism fördes lätt över på barnen och det var just vad Jaqueline tänkt resa sig upp ifrån.
Räddningen kom då hon i lokalpressen fann en radannons ”Skådespelare sökes – utbildning ej nödvändig. Skicka ansökningshandlingar för Audition. Adress nedantill”. Hon visste inte av sig av upphetsning, kanske detta var hennes biljett från tristessen! Samma dag skickade hon sin CV med referenser och foto, varav det sista var viktigast. Redan två dagar därpå damp ett kuvert ned adresserat till henne. Där stod att hon skull komma så fort det gick till Industriområdet på orten. Med fanns också en uppmaning att läsa och gärna då också memorera replikerna i det medföljande manuset. Glatt tog hon på sig sin finaste sommarklänning och sminkprylarna samt ombyte och tog 51:ans buss till Sköldviks Industriområde. När hon väl kom fram fattade hon inte hur någon kunde vilja spela in där. Kanhända någon slags Lars Norén typ med sinne för traumatiska övertalade hon sig själv. En som vill ha närhet till det mörka i tillvaron. Du, tjejen… ska du verkligen gå av här? Det kan inte vara bra att vistas här för en ensam tjej. Här hänger det en massa gäng som gärna skulle vilja ha lekstuga med en sån som dig!, sa busschauffören. Men du kanske inte är så bangen heller?... Läs hela novellen
