minns allt. En del står tydligare framför mig, annat är bortglömt.
Känslan finns i alla fall kvar - den kommer aldrig att försvinna.Jag
skriver som jag minns det...
Hon var 17, året äldre än jag. Tillhörde de ouppnåeliga - tjejerna vi
tittade på, drömde om och som fanns i våra fantasier. Fast hon var
vacker var det svårt att beskriva henne. Varken mullig eller smal,
varken lång eller kort, med regelbundna ansiktsdrag utan speciella
kännetecken. Det var helheten som gjorde henne så åtråvärd. En sak som
däremot var svårt att inte lägga märke till var hennes smidiga höfter
och bröst. Hon bar nästan aldrig BH (detta utspelade sig i slutet av
70-talet) och man såg med all önskvärd tydlighet hennes bröstvårtor
genom tröjorna hon bar och hur fasta och välformade brösten var.En annan
sak som var slående var hennes ögon. Mandelformade och med en leende
blick.
Tillsammans längtade vi killar som sagt på avstånd. Vi hade hittat på en
ny enhet - en "Anna" som fick stå för det absoluta, det vi aldrig kunde
hoppas på. I smyg jämförde vi sedan de flesta tjejer mot Anna. Om de
kunde komma upp i 0.5 Anna var de snygga. Kom de upp över 0.7 så var de
kanon. Allt detta låter fånigt i efterhand, men vi var kåta,
hormonstinna och väldigt, väldigt oerfarna. Och så drev vi på varandra
med killsnack.
Anna läste på social linje. Jag gick kvar i 9:an. Ibland syntes hon ute
på rasterna, alltid omgiven av kompisar, skrattande, pratande och
gestikulerade. Hennes skratt var smittsamt och pärlande. Någon gång
tittade hon åt mitt håll och då skuttade det till i mig och jag kände
hur jag sträckte på mig, sköt ut bröstet och drog in magen... Jaja så
har människor gjort i alla tider, men varje gång jag kom på mig med det
retade jag mig på mig själv.
Sommarlovet närmade sig och därmed också en utflykt som både jag och Anna
skulle vara med på - våra föräldrar hade samma yrke och skulle ha en
komb... Läs hela novellen
