I begynnelsen varde gudomlig vila. Ur det mörka intet fejkade hjärnan drömljuset...
...NEJ DET HÄR ÄR INGEN SATANS BIBEL!
Jag hade vaknat på fel sida igen (vänstersidan). Ursinnigt stormade jag in i badrummet för att utföra morgontoalett. När jag såg mig i spegeln kunde jag omöjligt tolerera en sådan tyken blick & passivt aggressivt kroppsspråk: en dansk skalle splittrade min hemska dubbelgångare i tusentre bitar. Det blödde lite grann och en skärva hade satt sig i skallbenet. När jag förstod att en operation var nödvändig blev jag tvärparanoid, och övervägde möjligheten att bära kepa på offentlig plats. Detta för att dölja min skada för männen i vitt. Fattar du eller?
- Den som rör min skalle é finito! Gapade jag stolt men ingen hörde.
Jag klippte mina tånaglar och rökte dem utan nämnvärd finkänslighet. Sedan följde vaskning utav panna samt armhålor. Min skallighet mår även bra utav en klick matfett då och då, asså det framhäver skalpens naturliga lyster. Sist men inte minst, så klädde jag mig i min lila manchesteroverall med matchande moonboots. Fräsch och blank grabbade jag tag i en pepsi, och sedan lämnade jag lixom min lägenhet i mjölbaggarnas förvar. De är förresten de ärligaste representanterna i min umgängeskrets du vet. De har aldrig ljugit och jag respekterar sånt som fan, typ lika mycket som trogna novell-läsare.
I trapphuset lurpassade fastighetsägaren på mig. Jag hade skitit i hyran för andra månaden i rad nu, och stämningen var lite ansträngd i och med detta. Men helt ärligt, att betala för tak över huvudet är fullkomligt absurt. Mannen gnatade och repeterade foglighetens dygd och toleransnivåer kontra ansvarsplikter. Jag ville visa honom att jag inte var slagen utav min sociala livssituation så jag agerade resolut och kompromisslöst: jag slog ihop klackarna och gjorde fascisthälsning! Men oj då, jag missbedömde helt avståndet mellan oss båda; min styva arm penetrerade mannens pratglada pratkvarn och sl... Läs hela novellen
