Han släppte henne och försökte se så förstående ut han kunde.- Du din... hon saknade ord... din jävel!
Jag kan inte förstå att... Hon stängde sina ögon och lade handen mot munnen. Gråtande vände hon sig bort. Han insåg med en rysning vad han gjort och ropade till av förskräckelse.
- Herredjävlar! Hur kunde jag? Hur ska du någonsin kunna förlåta mig? Rakel? Se på mig. Han lade handen om hennes smala midja och vandrade långsamt ner mot låret. Kåthet och ångerfullhet är en dålig kombination. Hon såg in i honom, genomskar honom med sina stora bruna ögon. De var fulla av gråt och hade smetat ut mascara över hennes kinder, men hade inte förlorat, kanske tvärtom vunnit ännu mer charm än vanligt. - Kan du någonsin förlåta mig, min fjäril? Hon svarade inte direkt, utan stirrade bara in i hans ögon. - Ta mig, din svekfulle jävel, sade hon och klämde honom mellan benen.- Ta mig så jävla hårt att jag inte kan gå hem på egna ben!
Förvånad lade han då sina händer på hennes fasta bröst och smekte dem medan han med sitt bultande skrev återigen tryckte upp henne hårt mot väggen. Rakel bar en röd festklänning som var urringad ända ner till midjan. Den var gjord så att man såg innerkanten på hennes bröst tydligt, och ryggen var blottad ända ned till springan mellan skinkorna. Hennes raka bruna hår räckte henne dock nästan hela vägen ned till rumpan. Hon skulle inte kunna haft ett par trosor på sig, men en inbyggd vit bomullstriangel skyddade hennes skrev från insyn, dock gjorde den störst nytta av att fånga upp Rakel's kroppsvätskor.
På underkroppen var den som en tight kort kjol, dit nu Thomas smekt sig ned via midj... Läs hela novellen
