Så här länge hade jag inte varit ute sedan någon gång på 70-talet, men då var man ju ung och på hugget.
Mellan landning i Frankfurt och jag insåg att jag hade samma tids zon som hemma, så jag ringde upp min son Peter.
- Hej, det är pappa, sa jag när han svarade.
Först blev det några sekunders tystnad, sedan ett glädje rop i telefonen!
- Marie, farsan är i telefon, kom fort! Var är du? På Arlanda?
- Vänta nu, sa jag, jag är bara i Frankfurt ännu, men jag kommer hem i eftermiddag till Arlanda, så jag blir jätteglad om någon kan hämta mig?
- Så klart vi kan det, säger Peter, när kommer du?
- Jag tror planet landar vid 3 tiden i eftermiddag, säger jag.
Nu hade Marie tagit över luren, och jag hör på henne röst att hon är glad över att prata med mig igen.
- Peter jobbar i eftermiddag och jag tror inte han kan få ledigt, det är så mycket körningar för dom nu, säger Marie, men jag och Alex kommer gärna och hämtar dig, om det passar?
- Klart att det passar, svarar jag, men jag återkommer om exakt landnings tid lite senare. Hur mår farfars lille kille då, frågar jag, han fyller väl snart 2 år, eller hur?
- Han mår prima, svarar Marie, jag har pratat om farfar nästan varje dag med honom, men jag tror inte han kommer att känna igen dig.
- Nej, det är ju ett bra tag sedan han var hos mig nu, säger jag och småler för mig själv vid minnet av den kvällen och natten med Marie.
- Jag hör nästan vad du tänker, din fuling, blir Maries svar. Vi får prata mer i bilen på väg hem, så skicka ett sms om landningstid, så ska vi vara där och möta dig! Puss på dig så länge!
- Det ska jag göra, jag ser fram emot att komma hem igen ska du veta. Puss på dig med. Hej då!
Vi avslutar samtalet och jag går för att få tag på något att äta.
Planet lyfter i tid från Frankfurt och ganska precis kl 3 så landar vi på Arlanda flygplats.
Det känns skönt att få vara hemma igen. Genom pass kontroll och tull kontroll, som ä... Läs hela novellen
