Bussen stannade till igen och ännu fler trängde sig in i den redan trånga bussen, när skulle de säga stopp? Hon läste på skylten ovanför fönstret i fronten, insåg att föraren antagligen borde ha nekat även henne att stiga på. Så han skulle nog knappast komma att neka någon av alla de som stod i kön för att tränga sig på. Lina slöt ögonen, ville inte se eländet mera. Där hon stod med slutna ögon kände hon hur det blev ännu lite trängre, någon knuffades mot hennes rygg och blev stående tätt på det viset. Hon kvävde den instinktiva olustkänslan som vällde över henne och försökte gå igenom musklerna en för en och tvinga dem att slappna av.
En svag fräsch lukt smög sig in i hennes näsa där hon stod, en doft av blöt natur, gräs, jord och vinden som flög över samma landskap. Något ovilligt fick hon erkänna för sig själv att vem det än var som knuffades mot henne så kunde det vart värre. Lukten fortsatte kittla hennes näsa, hon kom på sig själv med att låta nerverna i nacken öka sin känslighet för att se om hon kunde utläsa något av hennes mysteriska vän bakom ryggen på henne. Kanske kände hon en svag fläkt av dess andning mot nacken, kanske inbillade hon sig. Men hon ville tro at... Läs hela novellen
