- Jag hoppas att det inte var radion som väckte dig. Jag var tvungen att ha den på för att inte somna själv.
Hon skakade på huvudet och tittade på klockan. 00:20. De hade således kört i över sex timmar utan avbrott.
- Vi måste stanna någonstans. Jag kommer somna när som helst och du är ju inte heller i toppform. Men var fan hittar vi rum såhär dags? Han rynkade pannan och tittade ut genom sidorutan. Himlen var svart och luften varm och tjock. Långt borta hördes mullret av åska.
- Om det bara kunde börja regna någon gång, så det slutade vara så förbannat varmt!
Anna nickade medhållande och tittade ut över nattlandskapet. Den smala bilvägen löpte genom platta ängar som här och där avbröts av åkrar eller små dungar av frodiga lövträd. Ibland skymtade glittret av små sjöar eller bäckar i mörkret och det var nästan så att hon ville be Steffo att stanna så hon kunde skölja bort den fina hinna svett som täckte henne. Plötsligt såg hon en allé som avtecknade sig en bit bort från vägen. I slutet av den lyste ljus. Hon reste sig upp i sätet och pekade:
- Där! Ett hus! Vi åker dit och tittar, har vi tur finns det någon där som kan fixa något åt oss. I värsta fall får vi sova i bilen, men då står vi i alla fall på civiliserad mark. Åh, jag ger vad som helst för en dusch just nu.
Steffo log och svängde in på den rangliga väg som ledde upp till huset. Han parkerade på en liten grusplätt där tre bilar redan stod. De vände sig leende mot varandra.
- Ett litet hotell! Eller i alla fall ett vandrarhem. Nu får vi hoppas att det finns någon vi kan väcka upp, som kan ge oss ett par rum.
Nöjda tog de sina väskor och gick fram till dörren, där de ringde på. Efter ett par minuter uppenbarade sig en rufsig ung kvinna i morgonrock. Hon tände och låste upp för att s... Läs hela novellen
