Orden hade viskats i mitt öra och när han nu leende drog sig tillbaka, samtidigt som handslaget upphörde, var det svårt att tro att det faktiskt sagts. Hans ansikte och kroppshållning var avslappnat, självsäkert. Jag kände hur en rodnad spred sig över mina kinder.
För någon annan kunde det lika gärna ha sett ut som om jag nyss fick en komplimang och det var just vad det hade gjort, för i nästa sekund lade min väninna Madeleine en hand på mannens axlar och utbrast skrattande, samtidigt som hon balanserade ett vinglas i den andra handen: ”Du är bara föör hemsk Claes, varnade jag dig kanske inte för honom Cilla, va? Men kom nu, det är några här bort som du bara måste hälsa på”, pratade Madde på, samtidigt som hon skakade menade på huvudet åt mannen vars ord alldeles nyss hade drunknade i ljudet från högtalarna. Ingen hade hört vad han sade, ingen utom jag. Madde knuffade mig bort mot andra änden av festlokalen. Jag fångade en sista blick av Claes och såg hur han tankfullt mönstrade mig med blicken när jag försvann tvärs över dansgolvet.
”Vilken idiot, vem tror han att här?”, tänkte jag för mig själv och kände hur det fortfarande hettade i ansiktet.
”…och du skulle be om mer” hade han sagt. Vilken vidrig sak att säga och jag som aldrig hade tagit det i munnen.
Jag tvingade mig själv att tänka på något annat och snart var det dags för middag. Claes var placerade på andra sidan bordet, snett höger från mig, konverserande med sin bordsdam. I smyg och med snabba ögonkast iakttog jag honom. Han var kort och hårfästena hade börjat krypa upp på hjässan. Näsan var lite för stor och ögonen smala. Han var en sån där person som det var svårt att sätta en ålder på. Pojkaktig samtidigt som han utstrålade...erfarenhet. Jag uppskattade hans ålder till fyrtiotre, fyrtiofyra. Han var därmed femton år äldre än jag själv.
Jag räknade kallt med att snart få känna den där mönstrande blicken igen.
Me... Läs hela novellen
