Hab som öppnade hette Erik och var en kompis till familjens äldste son som hade partyt. Han verkade inte bry sig om min morgonrock utan flinade fram en halv ursäkt om musikvolymen och bjöd mig in till barbordet; ta vad du vill ha...
Jag kunde ha varit smart och bara gått tillbaka till den varma säng jag delade med min fru, men av någon jävla idiotisk anledning fick jag för mig att jag var förtjänt av en whisky och därför kunde stanna kvar.
Jag gled alltså in till den så kallade baren på innergården där spritflaskor in masse stod i rad. Jag hittade ett ganska rent glas och hällde upp en stadig Jack Daniels och sen såg jag mig om. Baren var ganska tom, bara några utslagna kroppar lägrade sofforna intill samt ett par som kastade misstänksamma blickar mot mig, osäkra på om jag skulle tillåtas störa deras hångel eller inte. Strax förstod jag att festens centrum inte var här utan i ett rödglimmande rum i gårdens bortersta hörn. Folk verkade köa dit och jag såg silhuetter mot de röda glasen av personer som kikade in.
En vänlig röst avbröt mina tankar: det var Erik, sonen i familjen, och han blev bekymrad då han hörde att jag besvärats av musiken och ljudnivån från festen. Han måste ha känt min nyfikenhet och mitt intresse för de röda fönstren och erbjöd mig att följa med honom till festens kärn aför ... Läs hela novellen
