Bilen hade stannat, dörrarna öppnats och trosan åter förd på plats, trots att skötet fortfarande pulserade och längtade efter mer så var jag för stunden ensam och övergiven. Männen som under bilfärden smekt mig till en första pulserande orgasmen hade under tystnad försvunnit och lämnat mig ensam med mannen som kallade sig Mikael. Med ben lika stabila som överkokt spagetti och med en ögonbindel som lagt hela min värld i blindhetens mörker, höll sig Mikael ett steg bakom mig. Dels för att styra mig åt rätt håll, men även för att hindra mig från att förvirra mig bort från stigen som jag vinglade på.
Skorna som i normala fall var för höga att gå i, blev inte lättare att hålla på rätt köl då klackarna för varje steg sjönk ner i en mjuk centimetertjock fjädrande barrträdsmatta. Omkring mig kvittrade fåglar glada melodier och avgasstanken jag varit van vid var utbytt mot doften av solvarm kåda och skog. Att vi inte längre befann bland asfalt och betong behövde jag inte vara ett geni för att inse, men i övrigt var jag totalt lost och kunde likväl stappla runt på ”Indianmark” i Amerika som i storskogen utanför stan.
– Mår du bra? Frågade Mikael så lågt att han mer verkade blåsa i mitt öra än ställa en fråga, då han gick strax bakom mig och styrde mig med en lätt hand på svanken. Halsen var fortfarande torr som en öken efter de ljud jag av lusta fått ur mig i bilen och jag kände ingen större lust att slita mera på min sandpapperstorra stämband utan nöjde mig med att nicka. Han verkade nöjd med svaret jag gett och fortsatte:– Vi närmar oss trappan och vi har kommit till den punkt i manuset då jag fått lov av Erica, att ge dig en liten vink om vad du kanske kommer att få uppleva när dörren stängts bakom dig… På rösten hördes det att han log och omed... Läs hela novellen
