Jag gifte mig faktiskt lyckligt och fick barn men kors vad jag tyckte det gick fort för dom att växa. En dag stod jag plötsligt ensam, frun dog i lungcancer och barnen flyttade norrut. Vänskapsrelationer jag haft hade varit hårt knutna till arbetet på järnaffären och när de kursade stod jag också där både utan jobb och vänner. Fan!! Jag var ju bara femtitre, livet skulle väl för katten inte vara som hos en åttitreåring! Jag började gå ut på dans men har väl, enligt mig själv, varit utrustad med två vänsterfötter så ni kan tänka er hur det gick, inte särskilt bra....
Jag byggde på en sommarstuga som terapi och en av dessa stunder tog jag mig en promenad runt om i området för att sondera terrängen och bekanta mig med omgivningarna. Det var då jag gick förbi en ridskola. Fascinerad stannade jag och drömde mig nostalgiskt bort till pojkåren och de höga ambitionerna. Det som väckte mig var en elegant klädd flicka med ett blont hårsvall som mynnade ut i en lång hästsvans baktill. Hon var klädd precis som om det vore tävlig, handskar, högglanspolerade stövlar, röd rock, ridbyxor och ett alldeles otroligt vackert utseende. Hennes bröst guppade betänkligt då hon studsade till i sadeln. Jag fick till råga på allt ett jättevarmt leende när hon red förbi staketet där jag stod.
Hela denna uppenbarelse av kvinnlig prakt väckte andar i mig som jag för länge sedan trott gått i evig dvala. Jag hårdnade betänkligt till under byxtyget. Det pinsammaste av allt var när en av de övriga ryttarinnorna ilsket började vråla tvärs över planen:
– Kolla in peddogubben! Hur han läskar sig, pervot! Står du och kåtar upp dig på småtjej... Läs hela novellen
