När Hanna var 8 år flyttade hennes familj, och hon fick börja i en ny skola. Hon hade aldrig varit den som skaffade många kompisar fort, men den här gången var det extra svårt. Ingen brydde sig om flickan från landet, hon var ingenting.
Ibland undrade Hanna om det hade varit bättre att de slog henne och retade henne. Då hade hon åtminstone fått någon kontakt, en bekräftelse på att hon fanns. Vid det här laget hade Hannas pappa börjat dricka varje dag, efter att ha förlorat sitt arbete. Till slut klarade inte hennes mamma situationen heller, och började även hon supa.
Vid 10 års ålder hade Hanna ingen som brydde sig om henne, utom en snäll granne som hette Alex. Han var då 13 år och oroade sig alltid för Hanna. Hon berättade aldrig allt för honom, hur hon hade det i skolan, eller hur hennes föräldrar drack, men han fattade. Det var det som var så skönt med Alex. Han ställde aldrig några frågor, utan fanns bara där som en vän.
Hanna vaknade av ljudet från dörrklockan. Det var söndag, och hon var så trött att hon först inte tänkt öppna dörren. Men signalerna fortsatte, och höll på att göra henne galen, så till slut tog hon på sig en morgonrock och öppnade. Till sin förvåning stod där två poliser. Hon blev både nervös och rädd, hade de kommit för att hämta henne? Hon hade inte gjort något.
Poliserna var snälla och talade lugnt, men Hanna anade något besvärat i deras röster. Snart berättade de sitt ärende, och Hanna blev helt stum av chocken. Kvällen innan hade hennes föräldrar varit på fest. På helgerna söp de alltid mer än vanligt, och Hanna visste aldrig var de var.
Den här gången hade det slutat så illa att pappan satt sig bakom ratten onykter, och krockat. Båda föräldrarna hade dött ögonblicklig... Läs hela novellen
