Den stekande solen letar sig in i kupén genom den grå, näthålsaktiga rullgardinen. Kryper in genom hålen och dansar omkring på väggar, tak och golv. De slitna och urblekta rödbruna sätena tycks suckande acceptera den, för deras plysch, krävande solen. Tvingas göra det.
Kvinnan lutar sitt huvud bakåt och med en tung pust slappnar hon av och sluter ögonen. Hennes kastanjebruna hår faller i mjuka bågar kring axlarna. Solen fortsätter att leka och tåget rullar vidare mot kvinnans okända mål.
På ett annat tåg, i en annan värld finns en annan kvinna som vet vart hon ska. Hon skrattar glatt och visar leende fram biljetten för konduktören. Han studerar den länge med en rynka mellan ögonbrynen, tar sig lätt över skägget och lyfter blicken för att se på den glada kvinnan. Hon ler igen, och hennes vågiga blonda hår flyger lätt omkring hennes ansikte då hon med ett skratt rycker på axlarna. Konduktören koncentrerar sig återigen på biljetten. Till slut, efter mycket övervägande säger han till kvinnan,
”Jag tror inte jag behöver klippa den här!?”
Kvinnan studerar honom ett tag med ett lite allvarsammare ansiktsuttryck. Hon återtar varsamt biljetten, ler igen och utbrister,
”Du har nog rätt.”
Som om även hon övervägt saken länge.
Denna kvinna studerar naturen utanför tågfönstren med en nyfiken glimt i ögat. Stora granar och drivor med snö. Öppna snötäckta vidder med dimmor som leker strax ov... Läs hela novellen
