egenskaper, entreprenörstalang, organisationsförmåga och en hel del andra egenskaper som gör mig till den bästa mellanchefen det här jävla företaget har haft. Men jag vet att det här är egenskaper som inte uppskattas i den här fjolliga tiden. Nu ska man vara lyhörd, inkännande, feminist och allt vad det nu kan vara. Jag vet att folk pratar bakom ryggen på mig.
Efter ett medarbetarsamtal då en av mina mest odugliga anställda började böla hörde jag surr om att jag skulle vara ”psykopat”. Som jag nämnde är jag just mellanchef. Det grämer mig en hel del faktiskt. Det gör mig så förbannad att jag vid snart 50 inte har lyckats med att komma upp i en högre ställning. Jag sover rätt illa nu för tiden. Mina insomningstabletter hjälper inte. Det enda som kan få mig att somna när det är som värst är en kvarting whiskey..
Jag har även ett annat problem. Som vikarie för en kärring som är sjukskriven har det börjat en ny tjej. Det tycks hända mycket kring den här unga slinkan. Grabbarna på avdelningen går omvägar för att gå förbi hennes kontor. De tycks hitta på alla möjliga ursäkter för att titta förbi och prata med henne. Jag kan förstå dem. Hon ser riktigt bra ut. Hur gammal kan hon vara? 20? 25? Inte mer än 30 i alla fall. Hon går ständigt omkring i dräkt. Ofta en snäv, svart, knälång kjol, vit blus och svart kavaj. Hon är rätt lång för att vara tjej. Vissa långa tjejer tycks skämmas över sin längd och gå ihopsjunkna, men det gör inte den här. Hon har perfekt hållning, rak som en fura.
Dessutom förstärker hon sin längd med att gå i högklackade skor. En gång när jag hörde hennes steg ute i korridoren kunde jag inte låta bli att ställa mig i dörröppningen för att hälsa på henne. Jag gav henne mitt bästa leende, men hon tittade bara på mig med en föraktfull min. B... Läs hela novellen
