Samtidigt som jag kliver ur, tar jag på mig en vit t-shirt över min solbrända överkropp, känns lite fel och komma ”halvnaken” även om sensommarvärmen kräver det i en varm lastbilshytt.
Ser mig omkring och tar sikte på boningshuset, går upp på en stor bred betong trappa och knackar på de röda pardörrarna på farstukvisten, som förmodligen är den så kallade fin entrén. Inget svar, öppnar lite försynt och ropar.
- Hallå!, men inget svar.
- Jaha, ska man behöva stå här och vänta tills någon behagar komma tänker jag lite irriterat.
Vänder mig om på farstukvisten och ser ut över planen, inte en ända människa eller tillstymmelse till liv så långt ögat når. Stoppar ner mina händer i mina varselgula arbetsbyxor och går lite förstrött ner för trappan.
- De kanske sitter och fikar på baksidan tänker jag och går runt de stora huset, men lika folktomt där . Endast en grönskande fruktträdgård är det som syns. Fortsätter varvet runt huset och finner groventrén på huset andra gavel. Gör om proceduren, bultar på slitna trädörren och öppnar den och tar ett kliv in.
- Hallå! Ropar jag nu ordentligt, men inget svar, vänder mig om för att gå tillbaka till lastbilen och leta fram nåt telefonnummer. Kan ju inte stå här hela eftermiddagen och vråla som en stucken gris. Halvvägs tillbaka till lastbilen, ser jag äntligen någon komma gående emot mig. Jag möts av en lite kraftig och manhaftig byggd kv... Läs hela novellen
Bra med lite mer story, men jag vill gärna läsa en fortsättning. Inte får väl mannen upptäcka dem!
Anonym | 4/17/2024 - 08:48